Var går gränsen för bra tv?

Vi vet vad vi får när vi väljer att följa Big Brother, vi blir matade med intriger, sex och alkohol. Och vi älskar det. Men nu känns det som att det börjar spåra ur.

Rodney da Silva är en personlighet som gör allt för att provocera sina medtävlande och oss tittare. En person som berör – en som drar tittare. Men när samma person gör en så kallad ”Hitler-hälsning” och skriker ”Mein fuhrer” undrar jag inte om gränsen är nådd. Att man tar honom i örat är en sak men detta måste verkligen tas på allvar. Speciellt då många av tittarna är yngre människor och denna typ av gest får verkligen inte bli accepterad, eller något man bara viftar bort.
Däremot ska det också framhävas att det Annie Almen inte agerar rätt som då slår till Rodney, våld är inte heller att acceptera.


Big brother har sedan starten för en dryg månad sen levererat en rad minst sagt speciella händelser. Förutom denna så har två personer tvingats ut på grund av mental ohälsa. En så allvarligt att denne behövde ligga på sjukhus. Detta älskar vi, vi älskar att se människor spåra ur och göra dumma saker. Saker vi inte själva vågar. Men är det bra tv? Och med ”bra” menar jag hur långt man är beredd att gå för att locka tittare. Är det ”bra” för ungdomar att se allt detta? Eller är det ”bra” att visa människor som fullständigt förstör sina liv medan vi tittare sitter och gapskrattar?

Det här är en diskussion värd att ta, en diskussion som jag tror många har haft. Vad som är bra tv för de som skapar programmen är såklart antal tittare. Men är det bra tv att se människor göra bort sig? Egentligen.
You tell me...

¤¤¤

Läs artikeln om händelsen här

Av Louise Almgren, student 07 apr 2011 12:29