Fotograf: pasotraspaso@flickr 

Essä: Alla har vi tusentals

 Hon kunde äta och kissa själv och hon hade en egen potta, matskål, sked och haklapp. När jag skulle gå på toaletten så gav jag henne till någon annan som fick vara barnvakt en stund. Det var ju en bebis som man inte bara kunde lägga ifrån sig och ta hand om när man hade lust, tyckte jag.
    
Jag hade också en spjälsäng som var klädd med tyg i mörkblått med nallar på och en matchande sänghimmel. Så Anna-Sara låg och snusade där i sin säng bredvid min. Sedan tyckte jag att det var tråkigt att hon inte fick någon riktig mat. Det låg ju aldrig något på skeden som jag matade henne med! Så när vi skulle äta pulvermos till middag fyllde jag Anna-Saras tallrik med det där pulvret och blandade med lite vatten precis som jag sett mamma göra vid spisen. Efter den gången kunde inte Anna-Sara kissa längre. Men när jag tänker på henne så börjar jag fundera på relationer och på vad som egentligen fick mig att ta hand om en fuskbebis i vått och torrt.
    
Min relation till Anna-Sara var nog som alla andra småflickors relationer till sina dockor. Det finns också ovanliga eller konstiga relationer som får folk att rynka lite på ögonbrynen. Man kan ha en så stark relation till något att man tycker att det är det viktigaste som finns, medan andra tar det för givet. Ivar-Lo älskar storskogen som sin egen fru. Han tycker att den är det absolut viktigaste i hans liv. Ingenting annat betyder något när han är hos den. Man måste ha otroligt mycket fantasi om man ska kunna älska en skog på det viset. Och inte bara fantasi, utan även en stor portion självförtroende om man ska kunna se igenom grupptryck och andra människors åsikter och istället följa sina känslor.

Storskogen blev min första intima bekantskap. Storskogen blev en person för mig. Dess själ ristades in i mitt eget landskap. Jag älskade den. Jag tyckte jag förvandlade den till en kvinna för att kunna kyssa varje tum mark, som för mig var som huden på en vacker kvinnas lemmar. Varje glänta i den var en dunig armhåla. Varje skogsdjup var ett skinnligt skrymsle. Jag förvandlade skogen till en kvinna.

Det är intressant hur en person kan förvandla något som bara finns där till något så otroligt stort och viktigt i ens liv. Jag menar, ingenting sådant skulle kunna hända idag. Om jag skulle svara att jag skulle vara med skogen när mina kompisar frågade mig om jag ville följa med och fika, då skulle de tro att jag var helt knäpp. Vem skulle inte skratta åt mig om jag varje dag valde att sitta alldeles ensam på en sten i skogen framför att träffa mina kompisar?
    
”Jag avskydde honom för att han släckt cigarretten i mossan. Det kändes som att han släckt dess frätande glöd mot min älskades bröst.” Man kan minst sagt säga att Ivar-Lo älskar skogen. Den är hans älskarinna, själsfrände och livskamrat. Det är inte direkt bra för en människa att en släckt cigarett i mossan framkallar de känslor som ovanstående citat beskriver. Men jag måste nog ändå säga att jag på ett sätt beundrar Ivar-Lo för att han kan förvandla en skog till en kvinna av kött och blod. Att ha en så stark relation med en skog, något som inte ens lever, det är det inte många som kan. Att välja skogen framför en människa av kött och blod, med en röst, en åsikt och en hel drös med tankar, det är ovanligt.
Ivar-Lo är ingen enstöring som väljer ensamheten, till skillnad från Henry David Thoreau. Han behöver kärlek och värme för att må bra, precis som de flesta människor. Men Ivar-Lo hittar inte sin kärlek hos en vacker kvinna, utan hos en skog med träd, blommor, myggor och barr. Inte hos en levande varelse med armar och ben. Men så är det ju också så att ingen relation är den andra lik. De är alla lika unika som vi människor. Henry David Thoreau valde att flytta ut i skogen och bosätta sig alldeles ensam i ett hus han själv byggt för slantar han noga vridit och vänt på innan han efter mycket resonerande spenderat dem. Men de år av Thoreaus liv som jag betraktar som ensamt och tråkigt, det betraktar vissa som något helt annat. Fast det beror på hur man ser på saken.

Strömmen av besökare – samt inte lika välkomna skådelystna och nyfikna – tycks ibland ha varit om inte strid så åtminstone jämn. Någon enstöring var Thoreau aldrig. Kanske var det tvärtom så att han under de här två åren odlade några av sina bekantskaper som aldrig förr.

Under de här två åren måste Thoreau ha odlat en himla stark relation till skogen, fåglarna, myrstackarna och tystnaden. Ivar-Lo och Thoreau har en stor sak i sina liv gemensamt, skogen. De älskar båda skogen, även om det är en väsentlig skillnad att Ivar-Lo är kär i den, medan Thoreau bara tycker om den som en plats att bo på i två år. Det vore nog bättre för Ivar-Lo om han var kär i en kvinna istället för en skog. En lik men ändå olik relation som kanske mer stjälper än hjälper är Esthers relation till skrivande. Hon blir deprimerad då hon får veta att hon inte kom in på den skrivarkurs hon sökt till.

”Jag tror det är bäst att jag talar om det genast”, sade hon, och jag kunde se att det var dåliga nyheter på hennes sätt att hålla nacken, ”du kom inte in på den där skrivarkursen”. Luften gick ur mig.

Esthers enorma längtan efter att få åka iväg på skrivarkursen går i kras när hon nu får veta att hon inte kom in och detta gör det omöjligt för henne att kunna tänka på någonting annat. Hon ligger i sin säng i flera veckor och bara är. Hon varken sover, äter, tvättar sig eller byter kläder. Hon faller in i sig själv och hoppas på att vakna upp och upptäcka att allting bara var en dröm. Hon sover inte, för hon följer klockans visare på dess oändligt långa väg mot ett slut som aldrig kommer. Men hon är inte heller riktigt vaken.

Jag hade fortfarande Betsys vita blus och helskurna kjol på mig. De var litet solkiga nu, eftersom jag inte tvättat dem på de tre veckor jag varit hemma. Den svettiga bomullen gav ifrån sig en sur men vänlig lukt. Jag hade inte tvättat håret på tre veckor heller. Jag hade inte sovit på sju nätter.

Detta är en sak som ganska ofta händer när något verkligen inte blir som man tänkt sig. Man stänger in sig i sig själv för att slippa tänka på det där som man så gärna ville skulle bli, men som inte blev. Esther fick verkligen inte som hon ville, och hon ville det så fruktansvärt gärna att jag tror att hon kanske tappar tron på att saker faktiskt kan hända när man så innerligt önskar dem. Innan hon fick beskedet om att hon inte kom in så tror jag att det var längtan som höll henne uppe. Men när den fallerar så följer hennes energi och livsglädje med den.
     En annan sak med relationer är oro. Man kan vara rädd eller orolig för sin relations välbefinnande. Om man tycker om varandra jättemycket, men vill förhindra att man tröttnar på varandra så kan man prova att ta ledigt från varandra. Detta är jättekonstigt på ett sätt, man kan ju inte ta ledigt från den man är gift med. Men å andra sidan så är det väldigt smart. Om den ena retar sig på något som den andra tycker är helt självklart, varför inte ta en dag eller två ifrån varandra och ta det lugnt och göra vad man vill, för att sedan komma tillbaka med nya krafter och en längtan till den andra personen? Detta är hur som helst något som Carrie och Big pratar om i den nya ”Sex and the city” filmen.

– När du hade varit borta började jag tänka att jag kanske skulle
skaffa något eget.
– Vill du ha en egen lägenhet…
– Nej, inte en egen lägenhet. Bara någonstans jag kan vara två
dagar i veckan och slappa, kolla på TV, sånt som du stör dig
på. Resten av veckan är jag här, redo för restaurangbesök,
gnista … vad du vill.
– Vill du ha två dagar i veckan ledigt från vårt äktenskap?
– Och du får samma två dagar.
– Herregud…
– Du kan jobba, träffa dina kompisar, göra det du vill göra utan mig.

Carrie blir inte direkt exalterad över Bigs idé. Vem skulle bli det om ens partner kom och föreslog att han skulle skaffa ett eget andra hem som bara tillhörde honom? Carrie och Bigs relation har varit som en röd tråd genom hela serien som är sex säsonger och två filmer. Den har varit minst sagt svajig och när den andra filmen är slut har den pågått i tolv år. Nästan alla gånger de har gjort slut så har det varit för att Big kommer på att han kanske inte vill binda sig när allt kommer omkring. Så när Big tar upp sitt förslag om ”semester” från äktenskapet och egen lägenhet är det inte så konstigt att Carrie blir orolig. Senare säger hon ”så vaddå; två dagar, fem dagar och sen då? Inga dagar?” Men om man är bekväm men sin partner, vilket man borde vara när man gifter sig, så ska man kunna vara sig själv helt och hållet tillsammans med den andra personen. Med och utan brister, man ska inte behöva ta ”semester” från sitt äktenskap. Och inte från någon annan av de människor man tycker om heller för den delen.
     Vad syftar rubriken på då? Jo, på relationer. För det är faktiskt så att även om man kanske inte tänker på det så har vi alla tusentals relationer i våra liv. Till människor och djur runtomkring oss, till andra länder, människor vi går förbi på gatan, föremål i våra hem och till och med till de människor vi aldrig har träffat. En hel del av relationerna är inte personliga, som till exempel till de människor vi aldrig träffat. Men de finns ändå där. Och tillsammans med de personliga relationerna blir de tusentals.
    
Det finns både för och nackdelar med allting och så även med relationer. Är man kär i en levande individ så har man någon att prata med och personen kan svara och säga vad han eller hon tycker. Men personen kan också bli arg och svära, skrika, gorma och till och med slå en. ”Jag har haft otur med båda mina fruar. Den ena lämnade mig och den andra stannade kvar.” Så sade en man som hette Patrick Murray. Har man samma problem som honom så kanske man kan bestämma sig för att älska en storskog istället. Då kan man göra hur mycket galna saker som helst, för ens kärlek stannar alltid kvar. Den kan inte flytta på sig, eller ens försöka. Den kan inte svära, skrika och gorma. Den kan aldrig bli arg. Den kan aldrig försvinna. Men och andra sidan kan den stilla kärleken inte älska dig så som du älskar den. Och vi människor behöver bli älskade, eller hur var det? 

Av Therese Sjöberg 23 mar 2011 13:39