Fler bilder

Recension: Främlingars Dom (Andrew Taylor)

Hennes katt, Lord Peter, döpt efter en deckarhjälte går också och sprätter och skvätter kring Davids hem. Hemmavid blir David dessutom allt mer frustrerad över hustruns ointresse för sex. Han kan inte förneka att det sexuella samlivet är mycket viktigt för honom. Så när ett syskonpar flyttar in i ett större hus i samhället och den yngre systern börjar facinera kyrkoherden, inser han att det inte alls är så behändigt att vara en gift man. Samtidigt som äktenskapet börjar knaka i fogarna sker ett par otäcka trakasserier. Lord Peter hittas huvudlös, uppspikad på kyrkotavlan. Detta är bara början in i det mörker som David Byfield snart kommer befinna sig i. 

Detta är den andra boken i tetrarkin som börjar med "De fyra yttersta tingen". Boken har rosats men rosas definitivt inte av mig. Huvudpersonen är inte särskilt sympatisk, varande en riktig kåtbock - och i behov av ständig andlig hjälp och upplysning av en mentor - vilket jag har svårt att känna sympati för.

Detta är dock inte största problemet. Jag tycker intrigen var sällsynt dåligt ihopknuten. Det är diffust vad författaren vill säga sin läsare. Somliga händelser beskrivs storslaget, men utan proportioner och upplösningen är något av det minst underbyggda jag någonsin läst. Lustigt nog uttrycker boken förakt för Agatha Christies deckarromaner, trots att såväl miljöbeskrivningar, som intrig är som hämtat ur en av deckardrottningens verk. Skillnaden är dock att Christie kunde konsten att få en ganska trivial intrig att hålla, medan denne författare saknar all förmåga att berätta sin historia på ett realistiskt sätt. Att läsa denna bok var en strid mot psyket. Orkar ej! Vill ej - NEJ. Nå, fanns det inget som kunde ursäkta intrig och upplösning? Möjligen att boken är hyggligt välskriven och till en början innehåller vissa spänningsmoment. Synd att det inte håller i sig.

Boken får en tvåa i betyg.  

Av Elinleticia Högabo 11 jan 2011 10:11