Fler bilder

Recension: The Portage To San Christobal Of A.H

Händelserna under andra världskriget var givetvis fruktansvärda, men är nu förbi. Varför riva upp gamla sår? Judarna har efter kriget blivit en starkare grupp och har för första gången på tusentals år ett eget land.

Intrigen i The Portage to San Christobal of A.H är tämligen enkel. Det ryktas i dessa dagar att en mycket framgångsrik nazist har hittats i mörkaste Amazonas. Man föreställer sig att man äntligen fått tag på den beryktade Bormann. Att ryktet gör gällande att det är självaste Adolf Hitler som hittats är det få som är villiga att tro på. Men trots det osannolika i ryktet börjar den politiska världen ändå förbereda sig. För om det verkligen är A.H måste man finna ett sätt att hantera situationen. En åldrande, kanske dement A.H är om inte annat ett juridiskt problem. Vem har rätt att göra anspråk på honom? Vilket land tillhör han och vem ska döma honom för hans brott mot mänskligheten? Är det ens rimligt att döma en så gammal man?

En grupp judar som på olika sätt drabbats av förintelsens fasor ger sig i all tysthet ut på en "räddningsexpedition" i mörkaste Amazonas. Syftet är att finna A.H före alla andra och föra honom till Israel för rättegång. Medvetna om att andra större nationer som U.S.A och Ryssland kommer konkurrera om anspråk på den äldre diktatorn ser den judiska gruppen som en sista chans att föra Hitler inför en domstol bestående av dem som var förintelsens stora offer.

I den judiska räddningsexpeditionen är deltagarna inte särskilt lika i övertygelse. De utgör nästan en symboliskt sammansatt grupp med olika perspektiv att betrakta förintelsen. Den unge pojken som vill hämnas sin släkt genom att på de mest fruktansvärda sätt tortera A.H kontrasteras mot den äldre mannen som vill frånta A.H allt materiellt av värde och låta honom bo i Israel, tigga sig fram mellan byarna och oupphörligen tvingas upprepa vem han är och vad han gjort. Det finns många likheter mellan expeditionen i denna bok och den i Joseph Conrads "Mörkrets hjärta". För In i det mörkaste av alla mörker diskuteras hur gruppen ska förhålla sig till den åldrade mannen. Att se människan i monstret, den ynklige lilla mannen med inkontinens och diverse krämpor gör färden farlig. Medkänsla för Hitler i det sammanhanget tyder på svaghet och tolkas i princip som en eftergift.

Snart inser räddningsexpeditionen att nyheten spritt sig och att A.H med stor trolighet kommer tas ifrån dem när de återvänder till San Christobal. Detta kommer omintetgöra en rättvis dom (enligt gruppen) varför de beslutar sig för att hålla en egen rättegång mitt i djungeln. Adolf Hitler ställs inför rätta för att i korthet utrotat sex miljoner judar. Föga anar gruppen att A.H inte har förlorat sin tungas smidighet. Ännu kan han hålla ett tal och jag citerar nu detta, eftersom det måste läsas:

"Avbryt mig inte. Jag tolererar inte att bli avbruten. Jag är en gammal man. Jag blir trött i rösten. Mina herrar, jag vädjar till er rättskänsla, er ökända rättskänsla. Låt mig få tala till punkt. Betänk min tredje försvarsartikel. Vilken är att ni har överdrivit. Grovt. Hysteriskt. Att ni har framställt mig som någon slags galen djävul, ondskan själv, helvetet förkroppsligat. När jag, i själva verket, bara var en man av min tid. Oh, inspirerad, det medger jag, med en viss - hur ska jag uttrycka det - näsa för den högsta politiska möjligheten. En mästare i mänskliga känslolägen, kanske, men en man av min tid.
Genomsnittlig, om ni så vill. Hade det varit annorlunda, hade jag varit den oförliknelige demonen i era fantasier, hur skulle då miljontals vanliga män och kvinnor i mig kunnat finna spegeln, den simpla speglingen av sina egna behov och önskningar?

Och det var, det medger jag, en ond tid. Men det var inte jag som skapade dess ondska, och jag var inte den värste. Långt ifrån. Hur många eländiga små skogsmän mördade era belgiska vänner på fläcken eller lämnade de till svält och syfilis när de våldtog Kongo? Svara mig på det, mina herrar. Eller måste jag påminna er? Omkring tjugo miljoner. Den picknicken var redan igång när jag var nyfödd. Vad var Rotterdam eller Coventry jämfört med Dresden och Hiroshima? Jag placerar mig inte som den värste i den svarta statistiken. Uppfann jag lägren? Fråga boerna.

Men låt oss vara allvarliga. Vem var det som krossade das Reich? Åt vem lämnade ni över miljoner, tiotals miljoner män och kvinnor från Prag till Östersjön? Ställde fram dem som en skål mjölk framför en omättlig katt? Jag var en man av en mordisk tid, men en liten man i jämförelse med honom.
Ni betraktar mig som en satanisk lögnare. Nåväl. Ni behöver inte tro mig på mitt ord. Välj vilket helgonförklarat, omutligt vittne ni vill. Den helige författaren, den store skäggprydde som kom ut ur Ryssland och predikade för världen. Det är länge sedan nu. Mitt minne sviker mig. Mannen från arkipelagen. Ja, det ordet har fastnat i mitt minne. Vad var det han sa? Att Stalin hade slaktat trettio miljoner.

Att han hade fulländat metoderna för folkmord när jag fortfarande var en okänd pennfäktare i München. Mina pojkar använde sig av sina knytnävar och av sina piskor, det nekar jag inte till. Tiderna stank av hunger och blod. Men när en människa spottade ur sig sanningen så slutade de. Stalins bödlar arbetade för själva nöjets skull. För att få människor att göra på sig, för att krama ur dem bekännelser som är lögner, vanvettigheter, obscena skämt. Sanningen gjorde dem bara än mer bestialiska. Det är inte jag som intygar dessa saker: det är era egna överlevande, era historiker, den vise från Gulag. Vem var då den störste förintaren, vems blodtörst var störst? Stalins eller min?

Ribbentrop berättade för mig: om mannens förakt för oss. Som han fann amatörmässiga, korrumperade av medlidande. Våra fasor var rena byfesten jämförda med hans. Våra läger upptog absurda tunnland; han hade dragit taggtråd och grävt dödsgropar kring en kontinent. Vilka överlevde av de som kämpat tillsammans med honom, fört honom till makten, utfört hans önskningar? Inte en enda. Han krossade deras ben, till sista flisan. När mitt fall kom så var mina goda följeslagare vid liv, feta skuttade de iväg för att finna trygghet och gottgörelse, kråmade sig inför er med sin botfärdighet och sina minnen. Hur många judar dödade Stalin, er räddare och bundsförvant?

Svara mig på det. Hade han inte dött när han gjorde, skulle det inte ha funnits en enda av er vid liv mellan Berlin och Vladivostok. Ändå dog Stalin i sängen, och hela världen stod tyst utanför tigerns kula. Medan ni jagar upp mig som en galen hund, ställer mig inför rätta (med vilken rätt, med vilket bemyndigande?), släpar mig genom träsket, binder mig på nätterna. Jag som är en mycket gammal man och vars minne inte längre är det bästa. Ett småvilt, mina herrar, knappast värt er skicklighet. I en värld som har torterat politiska fångar och hällt napalm över nakna bybor, som har rensat jorden från växter och djurliv. Som har gjort dessa saker och som fortsätter att göra dem alldeles utan min hjälp och långt efter det att jag, "den ur helvetet uppstigne" - åh skrattretande, teatraliska fras - troddes vara utrotad.---

Men var det Herzl eller jag som skapade Israel? Begrunda frågan rättvist. Skulle Palestina ha blivit Israel, skulle judarna ha kommit till den där karga remsan av Levanten, skulle Förenta Staterna och Sovjetunionen, Stalins Sovjetunionen, ha erkänt er och garanterat ert överlevande, om det inte varit för Förintelsen? Det var Förintelsen som gav er modet att handla orättfärdigt, att driva araben från hans hem, bort från sina åkrar, för att han var loppbiten och utan resurser, för att han stod i er gudabeordrade väg. Det fick er att stå ut med tanken på att de som ni hade drivit ut ruttnade i flyktingläger bara ett par mil längre bort, begravda i förtvivlan och vanvettiga drömmar om hämnd.

Kanske är jag Messias, den verklige Messias, den nye Sabbatai vars skändliga dåd tilläts av Gud för att de skulle föra Hans folk hem. "Förintelsen var det nödvändiga mysteriet innan Israel kunde vinna sin styrka". Det är inte jag som har sagt det, det är era egna visionärer, era uttolkare av Guds mening när det är fredag kväll i Jerusalem. Borde ni inte hedra mig som gjort er till krigare, som har gjort den långa, enfaldiga drömmen om Sion till verklighet? Borde ni inte vara mig till tröst på min ålders dar?
Mina herrar i tribunalen: jag tog mina doktriner från er. Jag bekämpade den utopins utpressning med vilken ni har förföljt mänskligheten. Andra begick lika grova och grövre brott än jag. Das Reich födde Israel. Dessa är mina sista ord."

 Givetvis var denna bok kontroversiell redan när den kom ut. Tittar man på kvalitén så är det mycket förvånande att boken inte fått större spridning, men troligen var Världen inte redo för Steiners vassa iakttagelseförmåga. Frågan är om Världen är redo för den än idag. Vi vill ju så gärna leva i en lättbegriplig värld. En värld där det finns genomgripande och helhjärtad ondska respektive godhet. Därmed måste alla tyskar per definition vara onda, medan alla judar är goda. När det kommer till förintelsen är formen oerhört lämpad för onyanserade fördömanden. Ondska har ju aldrig varit så systematisk ond som när den gestaltat sig i dödsfabriker och gaskammare. Problemet med att betrakta historia ur ett mycket snävt (men bekvämt) perspektiv är att man riskerar att förenkla så mycket, att allt känns avlägset och som något som aldrig skulle kunna hända i vår tid och vårt upplysta samhälle. Alldeles bortsett att detta var läget och inställningen i Europa strax före förintelsen ägde rum. En förintelse i form av exakt densamma som drabbade judarna under tredje riket, kommer med stor trolighet inte förekomma. Men i och med en sån definiering så lägger vi krokben för oss själva. En annan förintelse kan se, men under andra förtecken.

George Steiner är judisk och detta är av värde att veta. Alla judar resonerar inte på samma sätt och olika betraktelser över förintelsen har funnits, även om de sällan blivit spridda till en större publik. Man skulle kunna ifrågasätta om det är publiken som skapar formen för förintelsen. Ett tydligt mönster finns utkristalliserat och media som inte följer dessa riktlinjer blir inte lika storsäljande. På så sätt kan man argumentera för att förintelsen som form växer fram i enlighet av efterfrågan. George Steiners perspektiv är knappast populärt, men icke desto mindre mycket träffande. Somliga sanningar är inte särskilt roliga att höra och gör att vi inte längre kan betrakta förintelsen i svart och vitt. Vilket i sin tur innebär att vi inte, helt lätt kan sätta etiketter på oss själva som de som ALDRIG skulle kunna agera som nazisterna. I ett nyanserat perspektiv kan vi alla under somliga omständigheter göra ont, utan att vara onda, respektive göra gott utan att vara goda.

The portage to San Christobal of A.H får en övertygad självklar femma.  

Av Elinleticia Högabo 10 jan 2011 09:47