Fotograf: dfberkowitz@flickr 

Recension: Trasdockan (The Thing)

Men det slutar de snart med (kanske för att de växer ifrån det även om det inte är det enda skälet). Med Trask i närheten tycks det alltid sluta illa för de andra leksakerna. Teddybjörnarna förlorar tussar av päls och dockornas klänningar rivs i bitar. Robbie fortsätter dock envist att låta Trask följa med till skolan. Allt är gott och väl tills Robbie själv tycker att det är dags att Trask stannar hemma. Nu börjar Trask ovälkommet dyka upp på olika ställen där Robbie är. Medveten om att Trask bara är en sak kan Robbie ändå inte frigöra sig från en känsla av att vara förföljd. Till slut gör Robbie upp en plan för att göra sig av med saken. Men hur han än försöker återkommer Trask, i visserligen skröpligare skick, men desto argare. Det ser inte längre ut som om Trask ler. 

Det här är en kort liten bok som  är utformad för barn med lässvårigheter. Jag har läst sådana böcker tidigare och formen brukar vara mycket viktigare än innehållet. I den här boken har författaren dock lyckats kombinera både form och innehåll och skapat en suggesiv skräckupplevelse. På svenska heter boken "Trasdockan" och så benämns Trask. I orginalboken kallar Robbie Trask för "saken" och docka nämns överhuvudtaget inte. I och med att huvudpersonen från början definierar Trask som en sak får det en lite annorlunda kontext. Jag vet inte vad jag tycker om översättnings greppet. Genom valet av ord blir den svenska upplagan och den engelska faktiskt som två olika berättelser. 

Det arketypiska är dock samma. Skräcken ligger i att det trygga blir otryggt. Barndomskamraten och följeslagaren är inte längre en vän utan en fiende. Glappet mellan det slutna, inre rummet som det lilla barnet skapar och den riktiga världen utanför med skola, kamrater och lek (på många sätt en tryggare och stabilare verklighet för ett fantasirikt barn - jag vet) blir avgrundsdjupt. Barnet som vill växa upp men inte får och som heller inte blir trodd är ett skräckscenario i sig. Sen är det något med det otympliga i saken, den sneda flinande munnen och de svarta knappögonen som skrämmer vettet ur mig. Samma sak var det när jag läste Neil Gaimans "Coralaine". 

Jag kan föreställa mig att formatet i sig är en orsak till varför författaren så bra lyckas skildra skräcken. Här finns inga överflödiga beskrivningar. Boken ska vara kort och lättläst men ändå spännande. Det finns inget utrymme för utvikningar som tar bort fokuset från huvudhistorien. Därmed blir berättelsen knivskarp och kittlande. Jag gav "Trasdockan" en femma i betyg. Att den är lättläst är bara en av fördelarna. 

Av Elinleticia Högabo 07 jan 2011 12:53