Fler bilder

Vi måste prata om Kevin

Att sitta hemma i en förort är inte hennes grej och följaktligen får gravididten henne att känna sig låst. Bilden som hon skapar av barnet är exkluderande. Barnet är inte en del av henne, utan något tvunget. Som reaktion på Evas obehag inför graviditeten och barnet reagerar hennes man med att överkompensera. Hans krampaktigt positiva attityd gör att balansen paret emellan blir skev och rollerna som de spelar allt mer konsoliderade. När barnet väl kommer, efter en smärtsam förlossning vägrar Eva in i det längsta att ta in en eventuell förlossningsdepression. Hon vill inte skylla sin oförmåga att knyta an till barnet på något medicinskt. Det blir inte bättre av att Kevin vägrar amma och knyter an till pappan snarare än sin mamma. För Eva bekräftar detta hennes farhågor. Hon kan inte älska barnet och det är hennes fel att kontakten blir outhärdlig. Franklin får dock skörda de emotionella framgångarna medan Eva blir allt mer övertygad om att antingen hon eller barnet är FEL. Kevin är ett spädbarnsmonster (som psykologen Winnicott har skrivit en mycket bra bok om - och som även inspirerat till Polanskis "Rosemarys baby") som landat i hennes liv och stör friden med sina timmeslånga illtjut. Trots att hon vet att det är ett mycket litet barn känner hon sig personligt angripen.

Franklins rosafärgade drömmar om ett radhus i förorten stämmer mycket illa med Evas visioner om ett gott liv. Trots detta blir det enligt könsstereotypa drag Eva som stannar hemma med barnet. Evas beskrivning av barnet påminner om beskrivningen av barnet i "Parfymen". Det är en ren skräckfantasi av ett illvilligt barn som kontrollerar och manipulerar sin omgivning. Även om Eva kan inse att hennes perspektiv är långt ifrån objektivt blir Franklin och sonens förhållande som en nagel i ögat. Franklin ser en bestämd liten pojke, där Eva ser ett monster. Även om Kevin har fel och brister är de med stor trolighet inte så fatala som Eva skildrar men heller inte så oskyldiga som fadern vill se - paret hittar ingen plattform att mötas på. Det blir en maktkamp där barnet är en spelpjäs.

Vi vet redan från början vad som komma skall. Därför blir Evas berättelse olycksbådande. Vad hon ser är i ljuset av vad vi vet, kanske helt rimligt? Men där och då är barnet fortfarande ett mycket litet barn. Den här boken diskuterar huruvida ondska eller sociopati är medfött eller genereras av omgivningen. Vidare diskuterar den om sociopati går att påverka och om isåfall Evas destruktiva syn på barnet påverkar utgången. Det barn som Eva inte kan älska, är ett barn som kommer begå ett fruktansvärt brott. Ju äldre Kevin blir, destå fler signaler får paret om att pojken är olik sina jämnåriga. Kevin använder blöjor ända upp i sex års åldern och skrämmer jämnåriga barn. En viss grymhet tycks vara en del av hans temprament. Men det är framför allt hans förslagna spel som modern ifrågasätter. Kevin är en helt annan pojke med sin far än han är med sin mor. För fadern är all kritik mot Kevin tecken på att Kevin blir utfryst och orättvist behandlad. Det är omgivningen och modern som har en skev verklighetsförankring, för med Franklin är ju Kevin världens bästa unge. Snälla pappa och dumma mamma befästes och föräldrarna sysselsätter sig med stångas mot varandra istället för att vara varse om varningstecknen. Det blir en maktkamp som ingen blir hjälpt av.

Så finns det elaka barn? Vi tenderar att svara nekande för att vi inte vill att detta ska förekomma. Vi föreställer oss gärna att barn bara behöver kärlek och omsorg och tydliga gränser för att de ska förstå samhällets regler och acceptera dem. Men barn med sociopatiska drag existerar och oviljan att acceptera detta omintetgör möjligheten att hjälpa i tid. Idag definieras problemungar med bokstavskombinationer och kanske gör man dem en björntjänst genom att sätta en så simpel etikett på problemet. Är ett barn elakt om de beter sig elakt?
Var upphör handlingarna och var börjar personligheten?

Ohyggligt.

Jag sätter mig ner för att skriva en recension på en bok som jag sträckläst över hela dagen. Men mina fingrar vill inte lyda mig och jag känner mig tömd på all energi. I mörkrets hjärta av Joseph Conrad möts huvudpersonen av det mest förfärliga. Så är läsningen av denna bok. "Vi måste prata om Kevin" slår ner med förintande kraft och förblindar med sin uttrycksfulla självrannsakan och sorg. Tätt sammansluten intrig gör det omöjligt att lägga boken ifrån sig och jag avslutade den efter en 12 timmar lång maratonläsning. Är det möjligt att prata om allt? Att skriva en bok om skammen i att inte älska sitt barn och det ansvar man tar för en individ som aldrig blir helt möjlig att kontrollera? Är det möjligt att prata om Kevin som några dagar före sin sexton års dag genomför en blodig massaker där nio människor dör. Det möjliga är i såfall platt retorik. Kevins mamma Eva skriver brev till sin älskade make Franklin och försöker förklara det faktum att hon aldrig kom sonen nära och hur verkligheten blev ett raster där familjen blundade bort tecknen på att något faktiskt var fel. Helt förskräckligt fel.

Det måste vara ytterst svårt att skriva en bok om detta ämne utan att bli sentimental eller sötsliskig. Jag tycker denna bok håller i stort sett hela vägen. Emotionellt andas slutet lite väl mycket försoning och nåd, men trots detta är boken en rak höger i magtrakten. Femma.
 

Av Elinleticia Högabo 20 dec 2010 09:18