Fler bilder

Busters öron - en magisk bok

Hon är onåbar och ensam. Det taggiga förflutna är som en skiljevägg mellan vara och vilja vara. Ingen riktigt kan se igenom fasaderna. Den som kommer närmast är Evas yngsta barnbarn. Barnet smyger helst tyst bort från stoj och stim och i henne kan Eva känna igen sig. På sin femtiosex års dag är det denna flicka som ger Eva det hon allra mest behöver, en frist, en nåd att få veckla ut sin smärtsamma uppväxt. I dagboken med rosor på, kan Eva beröra sitt destruktiva förflutna. Kanske är mörkret för mörkt? Ensamheten och skulden för stor? Skrivandet blir omväxlande en boj och ett ankare. Det hotar att uppsluka och förgöra snarare än förlösa.

"Busters öron" är en magisk bok. Det finns många duktiga svenska författare, men Maria Ernestam är något alldeles särskilt. Det är svårt att genrebestämma denna bok. Det är en skönlitterär bok, inga tvivel om det, men element som påminner om deckare, biografi, ja även poesi, finns representerad. Och resultatet blir genomgripande genuint. Denna roman är tät men långsamt skön. Den påminner mig bitvis om Margaret Atwoods "Rövarbruden". Intrigen i sig är inte särskilt utmärkande. En flicka växer upp i skuggan av sin dominanta mamma, där hennes far utgör ett fattigt substitut för den moderskärlek flickan längtar efter. Aldrig kommer det ett snällt ord över moderns läppar och hemmet är som en krigskådeplats för moderns återkommande raseriutbrott. Kylan, men framför allt den aktiva förintelseprocess (i form av psykisk misshandel) mamman utsätter Eva för, får Eva att, bara sju år gammal, besluta sig för att döda sin mamma, för "antingen hon - eller jag". 

Ett grekiskt drama med hopp? En oerhört självransakande roman som belyser barnets utsatthet? En läsupplevelse? En läsupplevelse! Betyget landade på en smäcker femma. Varken mer eller mindre och "Busters öron" får en hedersplats i min bokhylla.  

Av Elinleticia Högabo 15 dec 2010 10:45